Hej Emmie!

SFFFs andra nya styrelseledamot heter Emmie Wahlström och är universitetsadjunkt i folkhälsovetenskap på Mälardalens högskola. Emmie är främst intresserad av hälsofrämjande arbete utifrån ett salutogent perspektiv med fokus på förändringsprocesser och lärande. Hon har arbetat som lärare på olika högskolor och universitet, men även som redaktionssekreterare för Socialmedicinsk tidskrift och som forskningsassistent. Forskningen som hon varit inblandad i har bland annat studerat det arbete som sker inom folkhälsoområdet i kommuner och föreningslivet, som kulturprojekt för äldre, drogförebyggande arbete i idrottsrörelsen och mammors roll som kulturtolkar.

Hur kommer det sig att du började intressera dig för folkhälsoarbete?
När jag skulle börja studera valde jag att söka till medicinsk biologi i Linköping, eftersom jag tyckte att jag vill hålla på med något som hade med människors hälsa att göra men inte ville hamna direkt inom sjukvården. Den första kursen man då läste på Hälsouniversitetet kallades HEL-kursen – hälsa, etik och lärande. Samtliga programstudenter på Hälsouniversitetet läste denna tillsammans och vi nyblivna studenter delades upp i grupper som inkluderade sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster osv. Det var en väldigt spännande kurs som öppnade mina ögon för det som skulle komma att bli tre områden som följt mig i mitt jobb som lärare. Jag insåg när jag väl började läsa programkurserna i medicinsk biologi att mikronivån av hälsa (cellbiologi osv) inte var det som intresserade mig mest, utan snarare makronivån utav förutsättningar som påverkar människors liv och mående.

Vad ser du som den största utmaningen i dagens folkhälsoarbete?
En utmaning är att bibehålla och utöka det breda folkhälsoarbetets plats och roll i samhället. Det är väl kanske inte den största utmaningen, men i alla fall en tydlig utmaning från min horisont. Ett exempel på en minskning av folkhälsoarbetets plats från den sektor där jag är verksam är att vi under de senaste åren har sett en minskning av antalet platser på folkhälsovetenskapliga utbildningar. Flera program som funnits sedan 1990-talet har fått läggas ner på grund av minskande anslag till högskolorna och med stöd av bland annat arbetsmarknadsrapporter om brist på arbete för folkhälsovetare. Samtidigt påtalar samma rapporter en brist på personal som verkar i den andra ändan av hälsokontinument, med vård och behandling. Det gäller givetvis att hitta en balans i antalet utexaminerade studenter och arbetsmarknadens behov, men också att den kompetens som innehas av många folkhälsovetare blir sedd som generalistkompetens bred att använda inom många sektorer och för det den faktiskt kan bidra med om utrymme ges – en möjlighet att arbeta med processer som stärker och bibehåller hälsa samt förebygger ohälsa.

Det finns flera utmaningar när det kommer till folkhälsoarbetets plats och roll, där utbildning och säkrandet av kompetens inom folkhälsoområdet framöver är en aspekt. Det väcker även frågor som t.ex. hur ska utbildningarna se ut, vilka de ska ges för och hur ska vikten av denna kompetens kunna synliggöras ytterligare i samhället. SFFF har redan ett gott arbete för att påverka dessa frågor och jag hoppas att genom mitt engagemang i SFFF kunna bidra ytterligare i arbetet med bland annat dessa utmaningar.